Yara Hyasat, 16 riskerar utvisning till Jordanien.
Jag har bott i Sverige nästan hela mitt liv, men jag har inte för en sekund haft en normal uppväxt. Myndigheter har bråkat om mig, allt ifrån att ha hjälpt mig till att ha skadat mig. 2003 kunde jag och min familj ta oss till Sverige med anknytning till vår pappa, jag var 4-5 år. Obenägen att ens prata. Han fick oss att ljuga om vår identitet, för att det skulle bli svårt för oss att utvisas. Sagt och gjort, vi angav en helt främmande identitet, och jag som ett litet barn, som knappt begrep vad som hände stod där och försökte övertala inhumana myndigheter om att jag heter Tamara, och inte Yara. Mitt riktiga namn. Att jag var från Irak, inte Jordanien. Irak är ju väldigt krigsdrabbat, dit kan man omöjligen utvisa människor. Hela familjen hade uppehållstillstånd i ett år, tills min farbror bestämde sig för att berätta om min fars lögner för myndigheterna, och vårt uppehållstillstånd blev tillbakadraget. Men han berättade inte för myndigheterna om oss för att han är en ordentlig människa, snarare för att han först försökte utpressa oss på pengar. Jag var ungefär sex år då, men min pappa tog ännu ett aktivt beslut att jag, som inte lämnade fingeravtryck p.g.a. omyndig, ska ansöka igen i norra Sverige.
Sagt och gjort, ansökte igen, fast denna gång hette jag Dana. Jag levde under den identiteten i många år, i hopp om att Migrationsverket ska förbarma sig över mig, inte min far som i deras ögon är en lögnhals. Dom visste ju vad han tvingade mig göra redan när jag jag ljög första gången, dom anmälde oss till sociala myndigheter - men ändå ville dom ha mig utvisad med honom. Vi fick avslag gång på gång, så min pappa tog mig till Stockholm och sa att vi skulle ansöka där istället, under min riktiga identitet - Yara. Avslag.
När jag fyllde fjorton blev min pappa trött och besviken. Hur mycket mer ska vi behöva lida? Han ville ordna ett bra liv för mig, så han fixade papper åt mig så jag kunde åka tillbaka. Med andra ord: Han ville gifta bort mig till en rikeman i Mellanöstern mot min vilja. Min mamma, som vid det laget hade skiljt sig från honom, tog kontakt med sociala myndigheter för hon var rädd att samma sak som som hände min syster skulle hända mig. Min syster blev bortgift till en rik slemgubbe i Dubai, hon misshandlades och utnyttjades systematiskt i ett år, tills hon kunde ta sig över Sveriges gränser och leva som gömd här. Socialen tog mig, jag flyttade runt lite hos fosterfamiljer, kvinnojourer och behandlingshem i 2,5 år. När jag omhändertogs med hjälp av LVU tog Migrationsverket min mamma under förvar, för att dom visste att dom sociala myndigheterna låg under dom, d.v.s. att när Migrationsverket frågar efter mig måste min socialsekreterare säga vart jag befinner mig. På så vis kunde vi utvisas ihop. Min mamma hungerstrejkade, och när hon inte hade ätit eller druckit i 65 dagar slängde dom ut henne på vägen, hon var knappt vid medvetande. Dom sa åt henne att skriva under ett papper, som hon än idag inte vet vad det är. Hon hade inga pengar, ingen telefon, ingenting. Hon frågade om hon kunde få en biljett för att ta sig hem, men dom sa "nej, det är inte vårt ansvar. du är fri nu". Hon sov på gatan i två dagar, tills hon fick tag på telefon och kunde ringa min bror.
Migrationsverket blev också oroliga under strejktiden, hon åkte till sjukhuset gång på gång och hon blev väldigt svag, då kunde dom inte ta ansvar över henne längre. Dom gav henne avslag tre gånger under en månad, för att utvisa henne innan hon dör av svält. Asylkomittén har bevittnat detta. Under den perioden jag levde under skydden socialen kunde ge mig, ansökte jag om asyl multipla gånger. Jag fick avslag med anledningar som: Men dina bröder kan ju vistas i Jordanien, varför skulle inte du kunna? och "vi litar ju inte på dig, det råder trovärdighetsbrister mellan mig och din pappa" .
De kunde aldrig se mitt ärende som ett enskilt ärende, vilket det verkligen är. När jag ansökte gällde fallen endast mig. Inte min pappa. Han berörs inte av detta på samma sätt som mig. Jag ansökte med allt lagboken gav mig, jag är väletablerad i det svenska samhället, jag har kompisar här, jag är aktiv i Ung Vänster som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, jag har gått i skolan så ofta tillfället gavs, jag behärskar det svenska språket flytande, jag är lika mycket svensk som dig, detta land är lika mycket mitt land som ditt. Vi har hus här, vi har ett liv här.
Men i år fann Migrationsverket något särskilt intressant i mitt fall, så dom tog kontakten med min socialsekreterare och frågade henne lite grejer för att sedan öppna mitt ärende på nytt. Jag åkte till Migrationsverket i Göteborg 2014, jag berättade min historia, jag beskrev än en gång att jag var etablerad i det svenska samhället, att jag hade vänner här, att jag kämpat för att Sverige ska bli bättre som få andra. Jag berättade att min pappa vill skada mig, så som han skadade min syster, och att jag inte kunde få hjälp eftersom Migrationsverket stod över socialen. Dom kunde utvisa mig även fast en annan myndighet såg det som galenskap. Idag sade min advokat till mig att jag fått avslag även av dom. Jag ska till Migrationsverket på måndag, och då får jag reda på anledningarna. Men dom lär inte svara mycket mer seriöst än "vi litar ju inte på din farsa".
Var med och kämpa för att Yara ska
få stanna! I Sundsvall ordnas demonstration på måndag, (mer info här) och Ung Vänster Skåne kommer också anordna aktiviteter. Dela hennes berättelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar