Jag ville prata med dig om vänstervindar, om den feministiska flodvågen och om Moderaternas totala kollaps. Jag kommer göra det, men något sitter i vägen. Där någonstans mellan munnen och magen sitter en klump. Vi lever i ett Europa där fascismen är på frammarsch. Där högerextrema, högerpopulistiska, rasistiska, nazistiska – ja, kalla dem vad ni vill – partier i gårdagens val stärkte sin ställning. Och vi är inte så mycket bättre, här hemma fick Sverigedemokraterna nästan var tionde röst. Jag är ärligt talat ledsen, oroad och besviken.
När jag idag åker till jobbet gör jag det medveten om att en tiondel av tunnelbanevagnen rent statistiskt är sverigedemokratiska väljare. Det följer med mig under resten av dagen. Tio procent av besökarna på lunchrestaurangen kollar snett på de av mina vänner som är födda utomlands. Tio procent av de som tränar på gymmet tycker att islam och muslimer är det största hotet sedan Andra världskriget. Tio procent av de jag möter på krogen tycker inte att det stora problemet med EU:s flyktingpolitik är att människor dör på Medelhavet, utan att ”vi inte hjälper dem på plats istället”. Någonstans där börjar man fundera på om man vill vara med längre.
Jag kollar runt på Valmyndighetens hemsida och söker efter svar. Hittar min gamla hemkommun, Svenljunga, på den västsvenska landsbygden. I Svenljunga kommun blev Sverigedemokraterna näst största parti, med över 15 procent av rösterna. Stödet för dem var störst i valdistriktet där jag växte upp. Förmodligen finns där bland SD-väljarna gamla kompisar, personer som man har vuxit upp med och delar minnen med. Antagligen några ur fotbollslaget, säkert personer från högstadiet och någon som man minst anar. Det känns svårt att ta till sig, men det är så här det nya Sverige ser ut.
Snart sjuttio år efter Andra världskriget är efterkrigstiden, med sitt grundmurade motstånd mot rasism och fascism, nu definitivt över i Europa. I Frankrike blev Nationella fronten det största partiet, för några dagar sedan pratade en av partiets kandidater, Jean-Marie Le Pen, om hur ebolaviruset kan lösa problemet med att världens befolkning ökar. Det fascistiska Jobbik blev näst största parti i Ungern och i Grekland gick nazisterna i Gyllene gryning starkt framåt. Dessutom blev högerpopulistiska UKIP största parti i Storbritannien och i vårt sydöstra grannland blev resultatet detsamma för Dansk Folkeparti. Jag ska sluta rabbla resultat, jag förstår att det bara är destruktivt. Inte minst för mig själv.
Samtidigt som jag tittar på staplarna över röstetal tänker jag på Joe Hills ”Sörj inte – organisera er”. Det är organisering som krävs för förändring, men det är samtidigt svårt att inte sörja. Man måste få sörja, det är nödvändigt för att kunna gå vidare. Men man får aldrig låta sorgen ta helt över. Under de senaste veckorna har tusentals människor vänt Sverigedemokraterna ryggen. Det pågår en antirasistisk mobilisering som vi inte har sett på länge, det får inte glömmas bort under dagar som dessa. Sverige, vi har inte gett upp hoppet om dig ännu. Idag är vi många som sörjer, men i morgon organiserar vi oss och intensifierar kampen mot rasism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar