Tillbaka till nittiotalet och fram till idag

I ärlighetens namn minns jag inte så mycket av det tidiga nittiotalet. Det är jag för ung för. Men några minnesbilder dyker upp. Ny Demokratis logga, greven och skivbolagsdirektören. Staplade backar, nedbrända flyktingförläggningar och en blivande partiledare som varnade för att ”svenska barn” skulle vända sina ansikten mot Mecka. Jag kommer ihåg Lasermannen, som under knappt ett halvår sköt elva personer i Stockholm och Uppsala. Jag minns hur jag själv – givetvis helt i onödan – höll utkik efter en röd prick på asfalten i byn där jag växte upp. Jag kommer ihåg bombarjackorna med svenska flaggan på ärmen, kängorna på de som var några år äldre och jag minns hur någon hade ristat in ”Ultima Thule” på trästaketet runt skolgården.

En del är säkert efterhandskonstruktioner. Sådant som man tror att man kommer ihåg, men som snarare är färgat av senare upplevelser eller något som man har fått återberättat av andra. Men det är ändå på dessa minnesbilder jag tänker tillbaka när jag läser om nazisternas attack på en antirasistisk demonstration i Kärrtorp under dagen. Klockan var strax efter ett när en kompis som var på plats ringde och berättade vad som hade hänt. Ett trettiotal nazister hade attackerat en folklig och fredlig demonstration mot rasism. Och jag och min vän bytte några ord om hur våldsamma nazister på våra gator och torg påminner om åren i början av nittiotalet.

Och visst finns det tydliga likheter mellan Sverige idag och Sverige under det tidiga nittiotalet. Då som nu har jag kompisar vars mammor är arbetslösa. Carl Bildt är också idag minister i en borgerlig regering som monterar ned vår gemensamma välfärd. Samma känslor av vanmakt och bristande framtidstro – verktyg som högerextremister kan använda för mobilisering – framträder tydligt i synen på hur samhället utvecklas. Normaliseringen av rasistiska inslag i den politiska debatten skapar då som nu utrymme för våldsamma nazister att genomföra attacker på gator och torg.

Samtidigt som likheterna är stora finns där också viktiga skillnader. Statsvetare och politiska kommentatorer brukar ta den mer positiva inställningen till invandring som intäkt för att svenska folket har blivit mindre rasistiskt. Kanske har de rätt, men framförallt blir jag rädd för att man missar skogen för alla träd. Som politisk rörelse är rasismen idag mycket starkare. Sverigedemokraterna som i början av nittiotalet marscherade i uniform, sitter idag i riksdagen och är i en del opinionsmätningar det tredje största partiet. Och det är ändå skillnad på Ny demokrati och ett parti som kommer direkt ur den nationella rörelsen. För den som hyser rasistiska uppfattningar är det uppenbart att steget idag är kortare och tröskeln lägre för att faktiskt rösta på ett rasistiskt parti.

Igår gick jag och samma kompis bredvid varandra i en annan antirasistisk demonstration. Över 2000 personer samlades på Södermalms torg för att tåga mot Medborgarplatsen och gemensamt visa vår avsky mot rasism. Man var blöt och kall när demonstrationen avslutades, men samtidigt också glad och stärkt. För ibland är det så lätt att glömma att vi är så många fler. Vi är så många fler som vägrar acceptera en gradering av människovärdet, som inte tänker låta högerextremister skapa falska konfliktlinjer och som aldrig, aldrig någonsin kommer att ge vika i kampen mot rasism.

När nazisterna attackerar en fredlig antirasistisk demonstration och när synen av barnvagnar blandas med ljuden av knallskott och smällare, då är det hög tid för fler att ta ställning. Rasismen är ingen självklar ingrediens i ett samhällsbygge. Det var den inte i början av nittiotalet och det är den inte heller idag. Rasismen är en produkt av det samhälle vi lever i. Den är skapad av människor, och kan därför avskaffas av människor. Igår var vi flera tusen som skrek ”inga rasister på våra gator, inga nazister på Stockholms gator”, nästa gång blir vi ännu fler som skriker ännu högre. När Kawa Zolfagary avslutade mötet på Medborgarplatsen lovade vi varandra att under hela våra liv kämpa mot rasism. Och det kommer vi göra idag, imorgon och i övermorgon. Varje dag, så länge det behövs.