Hur mår vi egentligen?

Gästbloggare: 

Daniel Söderberg Talebi sitter i Ung Vänsters förbundsstyrelse och är ordförande för Ung Vänsters fackliga utskott. 

Det går bra för Sverige, brukar det låta. Större vinster rullar in till företagsägarna, julhandeln förväntas slå rekord och välbärgade får skattesänkning efter skattesänkning. Finansministern skryter om statsfinanserna och vi diskuterar skattesubventionerad läxhjälp till de som har råd. Högerdebattörer pratar om att unga vill ha flexibilitet och inte gillar fasta anställningar. Att vi unga lätt blir lite bortskämda och måste anstränga oss mer.

Samtidigt kommer fler och fler berättelser om att unga mår allt sämre. Många av oss känner stor stress och otrygghet. Berättelser om att vi har svårt att rota oss på jobbet, bygga en stabil tillvaro och på allvar ta steget ut i vuxenlivet. Rapporter visar att majoriteten av alla unga som jobbar har osäkra anställningar. Anställningar som kännetecknas av en osäkerhet kring om anställningen kommer att förlängas, om chefen kommer erbjuda mer arbete. Statistik skvallrar om att vi allt oftare skadar oss på jobben. Jag undrar, hur mår vi egentligen?

”Jag blir jättestressad av att inte veta. Jag fyller 27 i sommar och det känns som att jag står och stampar. Jag skulle vilja ha en trygg anställning, så jag visste vad jag hade för timmar.” Så beskrev en nära vän till mig sin arbetssituation. Många är vi som känner igen oss i hennes situation, delvis eller till fullo. Att inte riktigt veta, ovissheten och otryggheten. Känslan att behöva vara tillgänglig för att hoppa in, oviljan att stöta sig med chefen. Rädslan att de ska sluta ringa.

Ungdomsstyrelsens senaste attityd- och värderingsstudie visar att allt fler unga betonar vikten av ekonomisk trygghet och fast anställning. Det måste ses mot bakgrund av att stora grupper idag främst erbjuds korta tidsbegränsade anställningar. För unga har otrygga anställningar utvecklats till mer regel än undantag. Varannan ung som arbetar är tidsbegränsat anställd, i branscher som handels- och restaurangbranschen är siffran högre. LO skriver i rapporten Unga vuxnas arbetsvillkor och syn på arbetslivet att visstidsanställningarna är ett grundproblem i ungas arbetsliv. Att otrygga anställningar bidrar till såväl ekonomisk osäkerhet som sämre arbetsmiljö.

Vi skadar oss på jobben. Arbetsmiljöverket rapporterar att alla typer av arbetsskador förutom skador som uppstod på väg till och från jobbet ökade under 2012. I synnerhet unga otryggt anställda och bemanningsanställda är drabbade. Arbetsgivarna brister när det gäller introduktion, handledning och riskbedömning. Samtidigt är det svårt för den enskilde att säga ifrån, man vill ju inte förlora jobbet.

Högerdebattörer kritiserar ofta lagen om anställningsskydds turordningsregler. De hävdar att det är orsaken till att unga förlorar sina jobb. Det är inte en korrekt verklighetsbeskrivning. De allra flesta unga berörs inte ens av turordningsreglerna. De är otryggt anställda. Arbetsgivarna behöver bara sluta erbjuda jobb, sluta ringa eller smsa. Fråga unga i din närhet; de har antagligen inte ens kommit i kontakt med turordningsreglerna.

Alliansens politik slår mot unga. 2007 ändrades lagen och öppnade för arbetsgivare att fritt, helt utan att behöva uppvisa skäl, anställa på korta tidsbegränsade anställningar. Efter anmälan från TCO har EU-kommissionen kritiserat Sverige för att ha infört alltför slappa regler kring osäkra anställningar som lätt kan missbrukas. TCO har också visat att många tidsbegränsat anställda förblir så under mycket lång tid.

Osäkra anställningar skapar i längden otrygga människor. Givetvis ska tidsbegränsade anställningar vara tillåtet när det finns tydliga skäl för det. Men inte för att kringgå anställningsskyddet eller för att maximera vinsterna på anställdas bekostnad. Unga vill arbeta och ser med framtidstro på arbetslivet. Vi kommer inte acceptera att fortsätta vara en generation otrygg.

Högerpolitiken slår mot unga. Vi betalar priset för en politik som underlättar för otrygga anställningar, nedmonterar arbetsmiljöarbetet och skapar en allt otryggare arbetsmarknad. Utvecklingen måste brytas. För hur mår vi egentligen?