Veckan som gått

Man väntar sig det, det är ingen chock, knappast förvånande alls. Men det är trots allt, mycket olyckligt för den politiska utvecklingen i Sverige, och det innebär en tydlig fingervisning om vart åt samhällsutvecklingen är på väg.

Jag är inte sosse, ingen i min familj är sosse, (åtminstone inte öppet) men jag kan liksom oavsett för mitt liv inte begripa varför sosseledningen gör allt för att inte verka sossiga. Dåligt politiskt självförtroende, traumatiska upplevelser av nittiotalet, kanslistrateger, Blairism, och triangulering? Men hallå, är ni från vettet?! Folket vill ju ha sossarna, inte den här banala, oansvariga, nonchalanta (det finns säkert fler epitet) smörjan.

Vad är problemet? Snälla börja vara sossar igen så att jag kan få vara någonting annat! Jag orkar inte, vill inte, hinner inte vara liberal, sosse och revolutionär samtidigt. Visst, det kanske räcker för att vinna valet att lalla runt med gröna rör, och rida på Reinfeldts misslyckanden. Det är till och med troligt att det räcker. Men folket vinner man aldrig om man inte har ett politiskt projekt som stakar ut en riktning för förändring. Kanske vinner man folket ett tag, kanske till valdagen, men inte i längden. Och oavsett, vad blir det för folk att regera sen? Det blir ett omedvetet, oupplyst, opålitlig och besviket folk. Det är farligt. Och det är ett nederlag för oss som vill se ett långsiktigt regeringsmandat, som kan få tid att läka såren i välfärden och långsamt bygga ett samhälle i en annan riktning. Folket vill ha sossiga, lönnfeta kommunalråd som säger ”trygghet går före allt, klart man ska ha en sysselsättning, klart alla har rätt till bra vård, skola och omsorg”. Folket vill inte ha Posh Spice som säger… ja, vad säger hon egentligen?

När jag ändå håller på att unna mig sådana utsvävningar som att kritisera det största arbetarpartiet måste jag bara få fråga, alltså vilka rådslår ni med egentligen? Inte med facket, inte med era medlemmar, inte med ert ungdomsförbund, eller vänta jo kanske… Alltså, vad ska man säga? Jag blir helt matt. ”det krävs ett rimligt svar på hur V avser hantera ramverken i den ekonomiska politiken”. Kom igen! Man blir ju nästan full i skratt, vilken blåslampa! Vilket tryck! Delar av socialdemokratin verkar överhuvudtaget inte förstå vad de pratar om. Är man lite dum så kan man väl åtminstone ta och vara lite snäll.

Att försöka använda sig av det ekonomiska läge som vi nu befinner oss i, för att påstå att normpolitiken med allt vad den innebär, är det som ska verka som en garant för framtidens lycka är ju imbecillt! Har de missat nyheterna från resten av Europa, med krispaket som knappast ryms ”inom de ekonomiska ramverken”. Har de någon aning om vad LO-kongressen beslutat, har ni hört talas om varslen och arbetslösheten? För övrigt så är det knappast på grund av Vänsterpartiets vilja till att diskutera det här med överskottsmål och utgiftstak som gör att samarbetet avbryts just nu. Det är bara en fånig ursäkt som någon strateg kommit på att det är smart att använda sig av under rådande läge.

Okej, jag ska inte gnälla en massa, it’s not my party, (but it is my life, so… – I cry if I want to). Den nya socialdemokratin är dålig för Sverige, jag hoppas att det inte fortsätter i den riktningen. Som en jämförelsevis klok man sa i ett helt annat sammanhang: det är inte ett bra liv att leva.