Patron har ändrat skepnad

Det här blev väldigt långt och kanske lite sentimentalt. Men läsningen är förstås frivillig.

Sandviken är en bruksort i södra Norrland, där bodde jag i tjugofyra år. Gästrikland beskrivs ofta som den sista utposten innan det riktiga Norrland breder ut sig. Orten växte och avbefolkades i takt med järnverket, som idag är Sandvik AB. I Sandviken finns det förstås, som de gör i de bruksorter där stora delar av invånarna arbetar på ett och samma företag, en anda, ”Sandvikandan”. Alla känner vi någon som jobbar där.

Företaget startades i mitten av 1800-talet av konsul Göran Fredrik Göransson. I det som skulle komma att bli Sandvikens järnverk utvecklades bessemermetoden och jag har sedan mellanstadiet kunnat redogöra för hur den fungerar, det kan många i Sandviken göra. Skolklasser får spela små teateruppsättningar om hur konsul Göransson spatserade med hög hatt och käppen under armen på bruket. Tiden har alltid presenterats som en lycklig, ja nästan romantisk period för alla, i ortens historieskrivning. Att det var ”en tid av gemenskap och samförstånd” är ett vanligt argument till varför det så sent bildades en fackförening.

Detta är förstås inte den verkliga historien om Sandvikens begynnelse, men den har inte kommit till oss särskilt ofta. För den som sökt har det sedan mitten av 1900-talet funnits åtskilliga dikter av Stig Sjödin som beskriver arbetet i järnverket (som för övrigt själv också arbetade där). Det var min morfar (också han arbetade på järnverket) som berättade för mig om dikterna när jag gick i högstadiet.

”Kolskjutaren
Han är en av de tysta, stillsamt grå
som aldrig gör väsen kring sin person.
Han sköter sitt arbete mekaniskt,
talar aldrig på möten, syns inte ute.
Hans vedbod är renare än ett apotek
och ordnat efter stränga mönster.
Han fostrar livet till att gå
i invanda banor och han tycker illa
om helgdagar mitt i veckan.
Han skjuter kol till ugnarna
och tycker det är likgiltigt
vem som gör det.
På honom bygger man samhällen.”

Ur sotfragment

Utdrag ur ”Långrev”
”Med sin snusiga käft på vid gavel hör han mej säja:
”Då går jag hem i alla fall. Jag ska ha ledigt”.
”Du ska så fan heller”.
”Jag har giltiga skäl”.
”Den där friarklubben. Nä du, du ska vara här klockan två, annars ska fan hämta dej”.
Fan hämtade mej i sommarblåa juli och jag får känna på ett alldeles nytt helvete, ett utstuderat kompakt värmehelvete och ringa tröst är det att ha varit på plats och hållit fanan högt.

[…] I sommarblåa juli när jag är nitton år och min kropp längtar sej ut genom de sotsvarta fönstren och min tanke klättrar ut på solstrimmorna som silar ned från takluckorna upplever jag det hårda arbetets fasa, instängdheten och förnedringen i att sälja armar och ben för billigt.”

Ur Aftontidningen, 7 mars 1949

För några dagar sedan var jag hemma i Sandviken och gick in på biblioteket som håller öppet alla dagar året om. Det är förlagt i Folkets Hus och alldeles vid ingången ligger Café Sjödin där man kan läsa tidningar från hela landet gratis. Det finns liksom en liten hörna på bibblan där man kan köpa böcker, mest lokala författare men också en och annan bok från ”En bok för alla”. Där fanns nu en bok skriven av Bernt Olov Andersson (som själv arbetat på järnverket, och som för övrigt även bl.a. skrivit skönlitterära böcker om livet i bruksorten) ”Drömmar om rosor och järn - Metalls fackliga kamp i Sandviken 1906-2006”. Självklart köpte jag den samt en annan bok från ”En bok för alla” och Stig Sjödin-sällskapets årsskrift. (Och det här drar man ner på, det är fan i mej skandal tänkte jag och hetsade mig nästan till tårar i lånekön).

Jag började läsa boken direkt. I den växer en helt annan berättelse fram, berättelsen om hur arbetarna trots det stora underlaget inte vågade bilda en fackförening. Om bruksstyrelsens förföljelser av dem som ”bekände sig till socialismen” och om den första demonstrationen som genomfördes i Sandviken 1903. Om hur arbetare fick reprimander och straffarbete då de lyssnade till August Palm i åkare Gustavssons trädgård. I boken berättas det om Sandvikens radikala ungdom som startade en hemlig diskussionsklubb på Café Linnéa (där bl.a. Karl Kilbom var medlem under en kort period, klubben anslöt sig senare till Socialdemokratiska Arbetarpartiet). Det finns beskrivet om hur Asta Gallon sålde Arbetarbladet på Caféet och om hennes man, Axel Gallon som fick sparken från järnverket för att han inte övertalade sin fru att sluta göra det. Hur Kata Dahlström fick lyftas in genom fönstret för att lokalen där hon skulle föreläsa var sprängfylld. Man får veta mer om striden om föreningsrätten i Mackmyra och om de stora lockouterna. Om de människorna som stod bakom utvecklingen av Bessemermetoden, om hettan i masugnen sett från ett annat perspektiv en ett tekniskt, kliniskt utifrån perspektiv.

Ur boken: ”Själv satt GF Göransson hemma i Högbo och firade sin namnsdag. Det var arbetarna vid Edske masugn som hade hand om experimentet. Det berättas att en barfota grabb plötsligt kom springande från Jädrans station med ett telegrafiskt meddelande i handen som i korthet löd: Blåsningen är väl lyckad”.

Jag känner mig oerhört rörd när jag läser, men också bestulen. Det är inte ett brott mot en enskild utan någonting mycket värre, att bli bestulen på ett kollektivt minne om den kamp som genom historien varit högst levande, högst strävsam i min kommun. Där jag växte upp. Det skulle vi kunnat bygga stolthet kring istället för att göra det runt den diffusa ”Sandviksandan”, som inte säger något om hierarkier eller sammanhang.

Patron ägde människorna och byggnaderna, bruket var hans. De som inte lydde blev vräkta från sina bostäder och sparkade från jobben. Det var alltså inte en lätt tid att organisera sig i. Apropå misstänkliggörandet stod det att läsa på ett anslag från konsuln på järnverket. ”Den som vill göra eller låta i politik får söka sig arbete på annat ställe”. Detta trots att Göranssonssönerna och patron själv var högst politiskt aktiva. Detta känns igen. Senaste tipset angående det anskrämliga med att solka ner oss som står upp för rättvisa. Idag hårdnar återigen klimatet för oss som organiserar oss, brukspatronen spatserar fortfarande men har antagit en annan skepnad. De gemensamt ägda bostäderna blir färre och de gemensamma samlingsplatserna privatiseras. Utbildningen ägs av ”patron” och media kontrolleras av desamma (kuriosa: Jan Stenbeck ägde stora delar av Sandvik fram till -84). Idag ägs Arbetarbladet och Gävle Dagblad (GD, en sådan tidning som Fabian Månsson kallade borgarpressen, som endast dög till att användas som dasspapper) av samma företag.

Under Sandvik AB:s bolagsstämma 1980 fanns en dödsruna uppsatt vid ingången.

Sandviks vinst
9/5 1980
Sörjd och saknad
Av arbetarna på Sandvik AB
”Glädjen blev kort
Vinsten flög bort”
Vinstutdelning äger rum på
Kontor 79 (Hilton)
Fredagen den 9/5 1980.

Jan Stenbeck fyllde fickorna, några år senare sparkades 600 arbetare från Sandvikens järnverk.

De som får betala när konjunkturen svänger är alltid de samma, de som sitter säkert oavsett, likaså. Efter decennier av nedskärningar, EU-anpassning och en aggressiv ideologiproduktion råder det idag närmast koncensus. Nyliberal ekonomisk politik presenteras som om att det skulle vara en naturlag. Alla ska älska aktieutdelning, för det betyder att det går bra för Sandvik, och då går det bra för Sandviken. Arbetslösheten i länet är nästan högst i landet, ändå förväntar sig företagsledningen att vi ska applådera rekordvinsterna när den visas upp på PowerPoint i kommunfullmäktige.

Att undanhålla för oss vilka vi är, vad vi kommer ifrån är nödvändigt. Att istället för att ge oss sammanhang och realism, mata oss med dikt och fragment, är en grundpelare i fördumningsprojektet som manglas på oss. För att skapa den, för den rådande ordningen, nödvändiga känsla av vanmakt och kontextlöshet. Men vi ska minnas och återberätta, utan att romantisera och förenkla, att Sandviken inte är någon jävla håla. Sandviken är en kampens ort, där människor organiserar sig än idag, en ort där arbetslösheten leder till vanmakt, en plats där människor som tillverkar stål, fortfarande gör det lojalt och plikttroget. Och på oss bygger man samhällen.