tisdagen den 18:e mars 2014

Folkpartiet legitimerar en rasistisk retorik

Gästbloggare: Yrsa Rasmussen sitter i distriktsstyrelsen för Ung Vänster Storstockholm, bor i Botkyrka och är aktiv i nätverket Alby är inte till salu. 

Igår kunde vi läsa debattartikeln av folkpartisterna Robert Hannah och Simona Mohamsson på DN Debatt. Jag läste, många gånger. Enligt Hannah och Mohamsson utsätts etniska svenskar för rasism och att detta är något som måste bekämpas. För varje gång jag läste debattartikeln växte klumpen i magen, och jag blev rädd. Rädd för hur rumsren rasismen har blivit, och vad det leder till. Folkpartiet har anammat och tagit över Sverigedemokraternas retorik som sprider rasistiska myter om svenskfientlighet.
Att svenskfientligheten är ett problem eller ens existerar är en myt designad av Sverigedemokraterna. Men den är tydligen ett problem, beläget i förorten.

Den bild Hannah och Mohamsson försöker sprida av förorten är ett hån mot alla som bor i där, och bygger på ett förakt av oss, ”som inte lyckats i livet” och det blir extra tydligt när de uttrycker sig så här:
”För att bryta utanförskapet och skapa ett svenskt samhälle med social rörlighet och utan rasism behövs en politik som gör att människor från utanförskapsområden ges möjlighet att göra klassresor och bostadskarriär”

I Folkpartiets Sverige är alltså det som gör en till en ”riktig svensk” att göra klassresor och bostadskarriär. Det är ett elitistiskt samhälle där bara de starkaste, de med det fetaste bankkontona, har ett värde och är de som inkluderas. Vi står utanför det samhälle Folkpartiet beskriver.

Vi skriker så högt våra lungor förmår när våra hem säljs ut till högstbjudande utan gehör. Vi biter ihop och går på otrygga anställningar, timvik på timvik, för att få pengarna att räcka till hyran. Vi tvingas arbeta när vi är sjuka för att Reinfeldts arbetslinje tvingar oss. Vi ser hur vår välfärd i allt snabbare takt rustas ner. Det här är högerns Sverige, ett Sverige där allt fler får det allt sämre, där cancersjuka tvingas arbeta och där det är lättare att sno skattepengar från skolan till skatteparadis än att få ett förstahandskontrakt. Det är ett Sverige där fler och fler hamnar i utanförskap.

Men vi kan inte delas upp, vi är en och samma. Vi är en del av arbetarklassen, tillsammans i den utanförskap regeringen Reinfeldt satt oss i. Trots er skit och de lögner ni sprider om oss kommer vi aldrig tystna. Vi fortsätter skrika om och om igen tills våra rop mullrar inne i Rosenbad. Vi vet att vi tjänar på att hålla ihop, för att tillsammans är vi starka. Vi kämpar tillsammans för ett samhälle där rätten till ett eget boende, ett jobb med sjysta villkor och med en lön att leva på är normen och där ett samhälle fritt från utanförskap och förtryck är det samhället vi lever i.

Det är tydligt att Folkpartiet har valt sida – har du?


Tips: lyssna också på Stefan Lindborg, förbundsordförande för Ung Vänster som debatterar mot folkpartisten Robert Hannah här

Stefan svarar Fp om "rasism mot svenskar"

Idag är Stefan Lindborg med i P1 i Sveriges Radio och debatterar mot Robert Hannah (Fp) om hans och Simona Mohamssons (Fp) absurda debattartikel om "rasism mot etniska svenskar".

"Problemet med debattartikeln är att den svartmålar människor i förorten, den trivialiserar strukturella rasism och den bidrar också till att legitimera en rasistisk argumentation om att det skulle finnas en utbredd svenskfientlighet bland utländska medborgare i Sverige."

Lyssna på hela intervjun här.

måndagen den 17:e mars 2014

Finns det ingen som brinner längre?

Jag såg på SVT:s program Agenda igår. Statsministern och statsministerkandidaten möttes i duell. Debatten handlar om skolan, arbetslösheten, hål i budgetförslag och i slutet också lite om Ukraina. Siffror, anklagelser och argument, men inte särskilt mycket känslor. Någon gång en bit in i debatten började jag fråga mig själv om det överhuvudtaget fanns någon som kunde gå igång på det här. Även om tonen var hög, var duellen ärligt talat inte särskilt intensivt och heller inte särskilt intressant. På något sätt speglade den hur den politiska debatten ser ut idag – högt tonläge, men små politiska skillnader.

Duellen sändes efter en period där Moderaterna, lite smått desperat, har försökt ta sig ur sin prekära situation och förändra den politiska debatten. Först var det ”omslaget”, när statsministern och finansministern meddelade att skattesänkningar inte längre var den allenaverkande medicinen. Trots över åtta procents arbetslöshet menade de att det var dags att börja spara i ladorna till nästa lågkonjunktur. Moderaterna har anpassat sig till Socialdemokraternas skolpolitik. Sagt ja till ökade resurser, till läxhjälp åt alla och till en tioårig grundskola. Allt för att minska konfliktnivån kring skolpolitiken och få bort motsättningen mellan välfärd och skattsänkningar i god tid innan valrörelsens slutskede. I förra veckan gick det så långt att Moderaterna backade från sitt egna, månadsgamla förslag om att sänka bidragsdelen i studiemedlet.

Under de senaste åren har det pratats mycket om triangulering. Igår skrev Katrine Kielos på Aftonbladets ledarsida om det politiska läget. Kielos citerar Bill Clintons legendariska rådgivare, Dick Morris, som beskriver triangulering som ”använda dina verktyg för att fixa motståndarens bil”. För Moderaterna kan de senaste veckorna beskrivas som att använda motståndarens verktyg för att fixa den egna bilen.

Där någonstans börjar den politiska debatten kännas smått kvävande. Efter duellen i Agenda igår frågar jag mig, finns det ingen som brinner för något längre? Och då menar jag brinner på riktigt – inte för att någon strateg har sagt att det är viktigt att framstå som passionerad. Någon som drivs av en intensiv vilja till att förändra samhället, som känner, upplever och som förmedlar att det vi har idag inte är det enda möjliga?

I duellen gör Fredrik Reinfeldt sitt yttersta för att tona ned de politiska skillnaderna mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. När debatten handlar om skolan hänvisar han under fyra tillfällen till att de två huvudmotståndarna står nära varandra. Vid ett tillfälle säger statsministern, på ett typiskt reinfeldtskt manér: ”Vi behöver inte stå här och låtsas att vi inte är överens när vi är väldigt nära varandra. Svenska folket tycker alltså om när politiska ledare ligger ganska nära varandra.” Reinfeldt vill flytta fokus i debatten från politiska skiljelinjer till frågor om ansvar och förtroende. Igår såg vi återigen exempel på hur den så kallade Reinfeldteffekten fungerar i praktiken.

Stefan Löfven anstränger sig för att höja konfliktnivån och skärpa motsättningarna. Han säger att regeringen är ”game over” och låter meddela att resultaten av regeringens skolpolitik är katastrofala. Men även om Löfven är offensiv och försöker höja konfliktnivån är det som om det inte biter. Man får lite samma känsla som när man försöker skruva i en skruv i ett hål som är för stort, oavsett hur mycket man än skruvar är det inget som händer. Det är en sak att höja tonläget, men om det inte finns större politiska skillnader så hjälper det föga. Varken Moderaterna eller Socialdemokraterna vill ha ett vinstförbud i skolan. Socialdemokraterna kan inte etablera konflikten mellan välfärd och skattesänkningar, när man inte ens är beredd att återställa det impopulära femte jobbskatteavdraget. Debatten om antalet högskoleplatser blir mest en lek med siffror, som riskerar att uppfattas som teknisk snarare än politisk. Så länge de verkliga skillnaderna inte är större är det inte konstigt om tv-debatterna lämnar en med nedslående känslor.

För att svara på min egen fråga. Jag tror ändå att det finns gott om folk som brinner. De finns i den växande feministiska rörelsen och bland de tusentals människor som under helgen har gått ut på gator och torg för att visa sitt motstånd mot fascism och nazistiskt våld. De finns bland barnmorskor som organiserar sig, sjuksköterskor som vägrar ta jobb om lönen är för låg och bland socialsekreterare som bryter tystnaden. Det märks att många av oss brinner i diskussionen om vinster i välfärden och om hur regeringens skattesänkningar slår hårt mot välfärden. Vid ett tillfälle under gårdagens duell hettade det till på riktigt, när Löfven pratade om att befria människor från Fas 3 och Reinfeldts svar var att det inte längre heter Fas 3. Där finns det också tydliga politiska skillnader.

Idag lyckas inte den politiska debatten kanalisera att fler och fler brinner för att förändra samhället. Det är ett problem i sig. För vänstern är ansvaret särskilt stort. Vi får aldrig sluta brinna själva och måste kunna fånga upp och kanalisera den vilja till förändring som idag växer sig starkare. En ny regering måste inge känslan av att ett annat Sverige är möjligt och driva en politik som tar oss i en ny riktning mot jämlikhet och rättvisa. Annars kommer den förändringsvilja som idag antänds så småningom att slockna.



fredagen den 7:e mars 2014

Hej Muf!

Ung Vänster har inte särskilt mycket pengar. Vi är ett fattigt förbund, vars styrka är våra medlemmar. Vi får inga hemliga partibidrag från adelsherrar boende på öfvre Östermalm. Våra pappor kan vare sig betala våra lägenheter eller våra flygblad. Därför blev vi förvånande – men självklart också glada – när vi igår på Facebook såg Muf:s bidrag till den socialistiska och feministiska kampen. Eftersom ni hjälpte oss, vill vi hjälpa er. Om ni får idétorka framöver så kommer här ett helt kampanjupplägg för valrörelsen:

Er första Facebook-bild var verkligen bra. Det är vår förhoppning att ni väljer att också dela bilden utanför internet och sociala medier. En annonskampanj i kollektivtrafiken, kanske? Eller vad sägs om lite radioreklam? Det kommer säkert gå på några hundratusen, men vi antar att det finns någon pappa som betalar.

Nu inför Internationella kvinnodagen kanske Muf kan bidra med en helsida i någon av de större morgontidningarna. Ett tänkbart tema skulle kunna vara hur Vänstern vill utjämna de inkomstskillnader mellan män och kvinnor som regeringen har skapat genom sina skattesänkningar.

Under något stort datorspelskonvent kanske ni kan skicka era medlemmar för att dela ut broschyrer om att Ung Vänster och Vänsterpartiet inte alls tror att tv-spel förstör barns skolgång eller skadar deras hälsa allvarligt. Det skulle kunna passa bra. För att fortsätta lite på samma spår, kan ni ju också dela ut information i valstugorna om att vi inte vill sälja vapen till diktaturer och krigförande länder. Detta tror vi nämligen skadar barns (bland annat) hälsa allvarligt.

I Almedalen kan Muf, någon gång efter att Wille Crafoord eller Mange Schmidt har sjungit klart, ropa ut från scenen att Ung Vänster vill rensa upp bland de otrygga anställningarna och se till att unga får fasta jobb med löner som går att leva på. I valspurten skulle det även vara bra om ni förde vidare några av de förslag vi har för att förbättra miljön. Återkommer om dessa i augusti.

Som grädde på moset skulle det sitta fint om Muf:arna valrörelsen igenom tryckte upp tröjor med budskapet att Ung Vänster vill stoppa vinstslöseriet i välfärden. (PS. Det håller ju också era egna väljare med om. DS.) Kanske kan det inledas med en retorisk fråga (”Har ni hört något konstigare?”) och sedan lite mer matig information (förslagsvis något i stil med ”Ung Vänster vill inte att en enda skattekrona avsedda för skolan ska gå till riskkapitalister. Varenda krona ska gå till elever och lärare.”).

Efter åtta år med Reinfeldt vill vi förändra Sverige i en riktning mot jämlikhet och rättvisa. Vi vill bygga ett Sverige för oss unga och inte ett enbart för dem med tjockast plånbok. Vi ställer välfärd mot skattesänkningar åt de rika, kräver insatser mot massarbetslösheten och ett modernt miljonprogram mot bostadsbristen. Det skulle betyda mycket för oss om Muf även i framtiden ville fortsätta avslöja detta. Vi lovar att skicka en tack-hälsning från vår valvaka, någon gång efter att statsministern har avgått och vi har vunnit valet.

Tack på förhand!


Hälsningar,

Stefan Lindborg

PS. Förresten, vems pappa är det vi ska skicka fakturan för kampanjupplägget till? Bara så att det blir rätt. DS.





torsdagen den 13:e februari 2014

Stefan i Folkbladet om högerns skattesänkningar och massarbetslöshet

Idag skriver Stefan Lindborg om massarbetslösheten och högerns skattesänkningar i Folkbladet.

"Högerregeringen har varit mer intresserad av att använda arbetslösheten som förevändning för att driva igenom rekordstora skattesänkningar, än vad de har varit av att föra en ekonomisk politik som faktiskt skapar nya jobb. Det sitter inte 400 000 arbetslösa i Sverige och väntar på nya jobbskatteavdrag, utan det man väntar på är fler arbetstillfällen. Efter nästan åtta år med borgerlig regering finns ett tydligt facit: trots att de pratar om arbetslinjen har arbetslösheten blivit högre, ungdomsarbetslösheten har ökat och de långtidsarbetslösa har blivit allt fler."

Läs hela artikeln här.

onsdagen den 12:e februari 2014

Tove i SvD om marknadshyror och om bostadsbristen

Idag skriver Tove Liljeholm på SvD Brännpunkt om varför marknadshyror inte är någon lösning på bostadsbristen.

"När marknadskrafterna får råda går fastighetsägarnas vinstintresse före vår rätt till en bostad. Det finns ingenting som tyder på att högre hyror skulle ge fler lägenheter.

Idag tar det i genomsnitt 8,5 år att få en lägenhet via Stockholms stads bostadsförmedling. Det är en en fördubbling sedan 2006 då kommunen fick en borgerlig majoritet. Att införa marknadshyror i ett läge där bostadsbristen är enorm skulle innebära att boendet blev väldigt mycket dyrare för de allra flesta. Att göra lägenheterna så dyra så att det inte är någon idé att stå i kö är inte ett rimligt sätt att ”lösa” bostadsbristen." 

 Läs hela artikeln här.

tisdagen den 14:e januari 2014

Kvinnors otrygghet måste tas på allvar

En fjärdedel av alla tjejer är otrygga en sen kväll i sitt eget bostadsområde. En av tio låter bli att gå ut.

Igår lyssnade jag på Thomas Hvitfeldt, utredare på Brottsförebyggande rådet, som berättade om den nya Nationella trygghetsundersökningen, NTU. Det var egentligen inte några nya siffror, statistiken har visat liknande resultat under lång tid. Tyvärr räcker det inte att år efter år fortsätta konstatera att kvinnors rörelsefrihet begränsas. Det är dags att vi börjar prata om konsekvenserna, om våra gemensamma erfarenheter.

Jag är nämligen övertygad om att i stort sett varenda kvinna någon gång har känt sig tvungen att hitta strategier för att känna sig trygg i det offentliga rummet. Som instruktör i feministiskt självförsvar har jag hört mängder av tips och trix för att känna sig tryggare. Kanske låtsas man prata i telefon med sin pojkvän på vägen hem på kvällen, eller så har man 112 intryckt på mobilen, redo att ringa. Jag har många gånger hört tjejer berätta hur de gör grimaser eller spelar galna för att känna sig tryggare  en kvinna berättade om hur hon brukar slänga ut armarna, brumma och låtsas att hon är ett flygplan. Det handlar om tjejer och kvinnor som aldrig skulle gå ut och jogga efter att det har blivit mörkt, men som har med sig gympaskor i en påse till krogen för att kunna byta om innan de åker hem  det går inte lika fort att springa i högklackat. Som går med nycklarna i handen, överfallslarm, färgspray eller till och med pepparspray.

Det mesta våldet som kvinnor utsätts för sker i det egna hemmet. Men när det kommer till vardagsrädslan spelar det ingen roll. För trots fakta som visar annorlunda utsätts vi för ständiga påminnelser om hur vi ska och inte ska bete oss för att inte råka illa ut. Istället för att tipsa unga killar om att inte våldta så tipsar poliser unga tjejer om att inte dricka för mycket, inte gå hem ensamma eller hem till okända män. Tidningarna publicerar "våldtäktskartor" med kryss över de parker där man inte ska befinna sig  i alla fall inte om man är kvinna.

Genom hot, trakasserier och gliringar görs våldet till vardagsmat. Ingen orkar gå runt och känna sig rädd jämt och ständigt. Vi omtolkar och normaliserar våldet till en del av våra liv. För även om det inte är en direkt skräckupplevelse att åka nattbuss så finns den ändå där  vardagsrädslan. Många tänker kanske inte ens på det som en rädsla eftersom det är en så naturlig del av vardagen.

Sverige beskrivs ofta som ett av världens tryggaste länder. Må så vara, men att en av fyra tjejer inte vågar ta en promenad i sitt eget bostadsområde kvällstid är helt enkelt för dåligt. Det handlar om mer än individuell oro, det är i högsta grad en fråga om demokrati.

Det sexualiserade våldet, könsmaktsordningen och vardagsrädslan är inget problem man löser över en natt. Men det är hög tid att börja jobba. En feministisk stadsplanering som tar hänsyn även till kvinnors upplevelser skulle vara en start. Att införa feministiskt självförsvar i skolan likaså. Man kan tycka att det är en självklarhet, men tydligen behöver det upprepas: även kvinnors säkerhet måste tas på allvar.


fredagen den 27:e december 2013

Idag är det fem år sedan "Operation Gjutet bly" och attackerna mot Gaza

Idag är det fem år sedan Israel attackerade Gaza i vad man kallade ”Operation gjutet bly”. Under tre veckor med flygbombningar över Gaza förstördes människors hus och hem. Medan vi gick på mellandagsrea och drack glögg kunde ingen sova lugnt i Gaza City. Det ständiga hotet om nya flyganfall höll människor vakna. Natthimlen lystes upp av nya explosioner och varje morgon tvingades man räkna de döda. Israel bombade terrorister sa man. Men raketer gör ingen skillnad på terrorister eller barn.

Över 1400 människor dödades i attackerna 2008 och många fler skadades. Då bombades byggnader till grunden, sjukhus förstördes och vattenreningsverk gjordes obrukbara. Under ett par mellandagar uppmärksammade världen den israeliska ockupationen, men efter att ha skålat in det nya året och druckit upp den sista nyårschampagnen föll ockupationen av Palestina och blockaden av Gaza återigen i glömska.

Men i Gaza tog inte lidandet slut bara för att fosforbomberna slutade falla. Ockupationen av Palestina är världens längsta ihållande och blockaden mot Gaza bryter tydligt mot både mänskliga rättigheter och internationella överenskommelser. Genom att hindra viktiga byggmaterial och varor att passera gränsen så har Israel effektivt förhindrat återuppbyggandet av en grundläggande samhällsstruktur. Man hindras föra in cement och teknik för vattenrening. Bristen på bensin har gjort att sophämtningen inte fungerar och berg av hushållsavfall fyller gatorna i Gaza City.

Medan vi för några dagar sedan återigen öppnade julklappar så dödades en treårig palestinsk flicka och tre av hennes anhöriga skadades i nya flygattacker mot Gazaremsan. I media pratas det om lika goda kålsupare, det har skjutits från båda håll. Och låt mig vara tydlig, det finns aldrig en ursäkt för någon att döda och skada civila. Men tillåt mig också att sätta det hela i ett sammanhang: Israel är en av världens absolut största militärmakter och bedriver just nu en människorättsvidrig ockupation av ett annat land. Gazaremsan är under en blockad och saknar tillgång på rent vatten. Arbetslösheten är skyhög och hälften av alla invånare är barn. Vattenbristen i kombination med en humanitär krissituation gör att FN betraktar Gaza som obeboeligt om bara sju år.

Hyckleriet från omvärlden blir nästan övertydligt när man inte reagerar starkare på vad som sker. Nelson Mandelas död har påmint oss om den sydafrikanska apartheidregimen och inte minst om hur omvärldens påtryckningar var en förutsättning för att apartheid skulle avskaffas. EU har alla möjligheter att visa sitt missnöje genom att omedelbart säga upp sitt handelsavtal med Israel. Internationella röster måste kräva sanktioner och en bojkott av israeliska varor så länge ockupationen pågår.

Det finns ingen möjlighet till lösning innan bosättningarna dras tillbaka, muren rivs och palestinska flyktingar får möjlighet att återvända hem. Under de fem år som förflutit sedan attackerna 2008 har läget blivit allt svårare i Gaza. Vi kan inte stillatigande se på när människor förvägras rätten till liv i fred och frihet och ingen fred är möjlig så länge ockupationen pågår. Det är dags att omvärlden reagerar.

fredagen den 20:e december 2013

Vi är många som vill vara Jason

Under de senaste dagarna har den antirasistiska kampanjen ”Jag är Jason” debatterats såväl i media som bland antirasister i stort. Det är bra. Synen på kampanjen utgör ett viktigt strategiskt vägval för den antirasistiska rörelsen. I ett läge där rasistiska krafter stärker sin ställning och vi dessutom kan se en omfattande folklig mobilisering mot rasism – inte minst kring de demonstrationer som nu arrangeras över hela Sverige – skulle det vara ett stort strategiskt misstag om antirasister börjar vända sig inåt.

Diskussionen om kampanjen är kopplad till ett filmklipp där artister läser upp Jason Diakités tal från Fem i tolv-rörelsens prisutdelning i riksdagen. Kritiken har handlat om hur ”vita, män, medelklass och cis-personer” – däribland Tomas Ledin – kan utge sig för att vara Jason. Det är en tolkning av filmens budskap som är alltför bokstavlig. Jag har svårt att se att Tomas Ledin och de andra menar att man fullt ut delar Jason Diakités upplevelser och erfarenheter. Jag tolkar filmens budskap som att många är beredda att tillsammans med honom kämpa mot rasism. Jag skulle önska att fler gjorde samma sak. Det som gör filmen viktig och träffsäker är just det som den kritiseras för – att den visar på en enad front i kampen mot rasism.

Självklart finns det strukturell rasism, förtryck och diskriminering som begränsar livet för många människor i vårt land. Personer som ser ut som mig eller Tomas Ledin löper ingen risk att drabbas av inre gränskontroller i tunnelbanan. Det är ingen som ifrågasätter vår rätt att befinna oss i Sverige. Den som har ett namn som likt våra klingar ”svenskt”, kommer inte att få sin jobbansökan bortsorterad enbart på grund av just namnet. Diskriminering och rasistiska föreställningar genomsyrar hela samhället. Varken jag eller Tomas Ledin kan hävda att vi utsätts för strukturell rasism, men diskussionen om privilegier riskerar att skymma vilka det är som verkligen tjänar på rasismen.

Det är inte hyresgäster som vinner på diskrimineringen på bostadsmarknaden, och detoavsett hur många generationer tillbaka man har bott i Sverige. Det gör fastighetsägare som utifrån rasistiska idéer kan välja och vraka mellan hyresgäster. Löntagare i Sverige – oavsett etnicitet och bakgrund – förlorar på att papperslösa och arbetskraftsinvandrade utnyttjas med löner och arbetsvillkor som ligger långt under villkoren i kollektivavtalen. De enda vinnarna på en rasistiskt färgad arbetsmarknad är arbetsgivare som vill ställa arbetare mot arbete. Vi som inte utsätts för godtyckliga krav på att identifiera oss när vi är på väg hem från jobbet, tjänar inget på att andra människor som bor i vår stad möts av den typen av krav. De som tjänar på rasismen är de som vill flytta fokus från verkliga konflikter och samhällsproblem – som klasskillnader, orättvisor och massarbetslöshet – och istället så misstro och falska konfliktlinjer mellan människor. Alla vi andra har istället allt att vinna på att hålla ihop mot rasismen.

Jason Diakités tal berörde också många av oss som inte utsätts för strukturell rasism, men som ser att rasistiska föreställningar splittrar, delar upp och förvrider människors syn på det samhälle vi lever i. Att talet sprids – också tolkat av andra – är viktigt. Vi behöver höra fler berättelser från människor som utsätts för diskriminering och rasistiskt förtryck. Av samma anledning och på samma sätt berördes jag mycket av alla de berättelser och erfarenheter som spreds på hashtaggen #minflykt för någon månad sedan. Genom dessa och andra berättelser synliggörs den strukturella rasismen. Grundfrågan är varför Tomas Ledin och Jason Diakité kan ha helt olika erfarenheter – och i praktiken olika utrymme och rättigheter – trots att båda är svenska medborgare och lever i samma land. Jag är helt övertygad om att också personer som inte påverkas direkt faktiskt kan se sig själv i andra.

Tendensen till att vända sig inåt, som börjar framträda i den antirasistiska rörelsen, oroar mig mycket. När man delar in antirasister i ett ”vi” och ett ”ni” är jag rädd för att man försvagar den antirasistiska rörelsen. I en allvarlig tid borde vi i den antirasistiska rörelsen fundera mindre på vilka som är med, och istället fokusera mer på de som inte är det och på hur vi ska nå dem. Självklart behövs det fler som har erfarenheter av strukturell rasism i den antirasistiska rörelsen – också i Ung Vänster. Det behövs fler av dem som riskerar att utsättas för inre gränskontroller, för diskriminering i krogkön eller som bär slöja och kan bli trakasserade enbart på grund av det. För att nämna några. Men vi behöver också fler långtradarchaffisar som heter Johansson och fler akademiker oavsett etnicitet. Återigen bara för att nämna några. Den antirasistiska rörelsen måste vara bred och bestå av människor med olika erfarenheter och bakgrund. Oavsett vad vi heter eller vilken färg vårt skinn har behöver vi stå sida vid sida på samma barrikad. Då måste vi fokusera på det som förenar snarare än på det som delar upp.

Kärnan i antirasismen är att människor i grunden är lika, och att strukturer och föreställningar som berövar vissa sina rättigheter ska rivas ned. Rasismen är ett samhällsproblem som i förlängningen rör oss alla. Det handlar om vilket Sverige vi vill leva i och om att det inte ska ha någon betydelse om man är en Tomas eller en Jason för vilka rättigheter som man i praktiken har. Därför är kampen mot rasismen en fråga om solidaritet, om att kunna se sig själv i andra och föra gemensam kamp för gemensamma intressen.


söndagen den 15:e december 2013

Tillbaka till nittiotalet och fram till idag

I ärlighetens namn minns jag inte så mycket av det tidiga nittiotalet. Det är jag för ung för. Men några minnesbilder dyker upp. Ny Demokratis logga, greven och skivbolagsdirektören. Staplade backar, nedbrända flyktingförläggningar och en blivande partiledare som varnade för att ”svenska barn” skulle vända sina ansikten mot Mecka. Jag kommer ihåg Lasermannen, som under knappt ett halvår sköt elva personer i Stockholm och Uppsala. Jag minns hur jag själv – givetvis helt i onödan – höll utkik efter en röd prick på asfalten i byn där jag växte upp. Jag kommer ihåg bombarjackorna med svenska flaggan på ärmen, kängorna på de som var några år äldre och jag minns hur någon hade ristat in ”Ultima Thule” på trästaketet runt skolgården.

En del är säkert efterhandskonstruktioner. Sådant som man tror att man kommer ihåg, men som snarare är färgat av senare upplevelser eller något som man har fått återberättat av andra. Men det är ändå på dessa minnesbilder jag tänker tillbaka när jag läser om nazisternas attack på en antirasistisk demonstration i Kärrtorp under dagen. Klockan var strax efter ett när en kompis som var på plats ringde och berättade vad som hade hänt. Ett trettiotal nazister hade attackerat en folklig och fredlig demonstration mot rasism. Och jag och min vän bytte några ord om hur våldsamma nazister på våra gator och torg påminner om åren i början av nittiotalet.

Och visst finns det tydliga likheter mellan Sverige idag och Sverige under det tidiga nittiotalet. Då som nu har jag kompisar vars mammor är arbetslösa. Carl Bildt är också idag minister i en borgerlig regering som monterar ned vår gemensamma välfärd. Samma känslor av vanmakt och bristande framtidstro – verktyg som högerextremister kan använda för mobilisering – framträder tydligt i synen på hur samhället utvecklas. Normaliseringen av rasistiska inslag i den politiska debatten skapar då som nu utrymme för våldsamma nazister att genomföra attacker på gator och torg.

Samtidigt som likheterna är stora finns där också viktiga skillnader. Statsvetare och politiska kommentatorer brukar ta den mer positiva inställningen till invandring som intäkt för att svenska folket har blivit mindre rasistiskt. Kanske har de rätt, men framförallt blir jag rädd för att man missar skogen för alla träd. Som politisk rörelse är rasismen idag mycket starkare. Sverigedemokraterna som i början av nittiotalet marscherade i uniform, sitter idag i riksdagen och är i en del opinionsmätningar det tredje största partiet. Och det är ändå skillnad på Ny demokrati och ett parti som kommer direkt ur den nationella rörelsen. För den som hyser rasistiska uppfattningar är det uppenbart att steget idag är kortare och tröskeln lägre för att faktiskt rösta på ett rasistiskt parti.

Igår gick jag och samma kompis bredvid varandra i en annan antirasistisk demonstration. Över 2000 personer samlades på Södermalms torg för att tåga mot Medborgarplatsen och gemensamt visa vår avsky mot rasism. Man var blöt och kall när demonstrationen avslutades, men samtidigt också glad och stärkt. För ibland är det så lätt att glömma att vi är så många fler. Vi är så många fler som vägrar acceptera en gradering av människovärdet, som inte tänker låta högerextremister skapa falska konfliktlinjer och som aldrig, aldrig någonsin kommer att ge vika i kampen mot rasism.

När nazisterna attackerar en fredlig antirasistisk demonstration och när synen av barnvagnar blandas med ljuden av knallskott och smällare, då är det hög tid för fler att ta ställning. Rasismen är ingen självklar ingrediens i ett samhällsbygge. Det var den inte i början av nittiotalet och det är den inte heller idag. Rasismen är en produkt av det samhälle vi lever i. Den är skapad av människor, och kan därför avskaffas av människor. Igår var vi flera tusen som skrek ”inga rasister på våra gator, inga nazister på Stockholms gator”, nästa gång blir vi ännu fler som skriker ännu högre. När Kawa Zolfagary avslutade mötet på Medborgarplatsen lovade vi varandra att under hela våra liv kämpa mot rasism. Och det kommer vi göra idag, imorgon och i övermorgon. Varje dag, så länge det behövs.


fredagen den 13:e december 2013

När vi försökte stoppa en deportation vid förvaret i Åstorp

Gästbloggare:
Simon Frohlund är ordförande för Ung Vänster Malmö. 

10:e december, på FN:s dags för mänskliga rättigheter, så deporterade svenska staten 20 människor till Afghanistan, ett land som fortfarande befinner sig i ett krigstillstånd. Det här är berättelsen från när vi försökte stoppa en deportation vid förvaret i Åstorp

Först är vi fem i en bil. Vi kör in på Migrationsverkets parkeringsplats. Vi väntade på att andra skulle ansluta sig. Efter några minuter kommer en grupp poliser och säger att vi får avlägsna oss. Vi meddelar dem att vi inte tänker göra det. De ger oss 1 minut. Vi lägger våra armar i krok och de släpar bort oss från parkeringsplatsen. Vi är inte här för att vara lydiga.

Nu står vi istället i gyttjan på andra sidan vägen, bakom polisens avspärrningstejp. Fler ansluter sig med tiden, vi blir omkring 20 stycken. Vi står med våra banderoller vid vägkanten. Ibland saktar en bil in för att se vad som står på banderollerna, en bil saktar in för att för att gubbarna i bilen vill kalla oss för kommunister. Det står alltid minst en polisbil motsatt oss över vägen.

De som ska deporteras är människor i alla åldrar. På Aktion mot Deportations Facebooksida kan man läsa om Abbas, som greps av gränspolisen när han hade praktik på ett café i Borås. En av de som står utanför förvaret är hans vän. Vännen berättar att de känt varandra sedan de först kom till landet. Under dagen ringer han flera gånger till Abbas för att prata, ibland tvärtom. De tar mobilerna först när deportationen ska påbörjas.

Timmarna går. Det kommer två bilar märkta med kriminalvårdens logga, de kör in på förvaret, bakom grindarna. Det kan vara de här bilarna som ska genomföra utvisningen. Plötsligt ser vi att en av bilarna kör ut. Vi bildar en kedja och försöker ställa oss på vägen, polisen trycker oss tillbaka och bilen passerar. Abbas vän springer efter bilen och bankar på rutan. Kanske är det Abbas som sitter i bilen? En kamrat springer efter, polisen brottar ner honom i ett dike.

Här börjar jag på allvar tappa grepp om tiden. Det har väl något att göra med hungern, kylan, väntan och de plötsliga konfrontationerna. Klockan är kring 17:00. Enligt den information vi får så var ingen av de som skulle utvisas med i den bilen. Det är för mig i skrivande stund oklart om det vi nyss var med om var någon slags förväxling eller om det var något slags psykologiskt trick från myndigheternas håll för att få oss att ge upp. Polisen och Migrationsverket har aldrig tvekat till att luras under tidigare blockader mot utvisningar, de tvekar heller aldrig om att ljuga om möten på Migrationsverket för att kunna gripa migranter på plats.

Vi väntar och vi väntar. En förvirrande mängd polisbilar tycks köra förbi förvaret. Efter vad som känns som en evighet så kommer de vita bussarna. Två helt vita bussar, bussbolag syns inte, nummerplåten är övertäckt. De vita bussarna är, bortom alla ursäkter om att de bara verkställer beslut eller att de bara lyder beslut, deras erkännande. De vet att vad de gör är skamligt. Annars så skulle alla veta vilka hyrda bödlar bussbolagen egentligen är. Det är viktigt att vi registrerar varje detalj på bussarna. Om vi kan ta reda på vilket bussbolag som genomför en utvisning kan vi driva kampanjer mot dem. Utan bussar och busschaufförer kan inte den sortens massdeportationer genomföras.

Grindarna öppnas och bussarna åker in. Nu uppstår ännu en lång väntan. Jag vet inte riktigt när, men efter ett tag tänds ljusen på bussen igen. Den står på det sättet i en timme. Jag hör någon säga att snart är det dags. Jag går fram bland de andra. Poliserna i ledningsfordonet på andra sidan vägen kliver ut och ställer sig på rad framför oss. Plötsligt händer det, bussarna åker ut. Någon ger signalen. Vi försöker rycka fram men polisen trycker omedelbart emot oss. Jag är längst till höger i kedjan. Ett ledningsfordon har kört fram alldeles bredvid mig. De vill nog använda den för att skära av vägen framåt för oss. Jag försöker luta mig mot den så att den inte kan dra fram. Polisen är många, starka och välkoordinerade. Polisen hindrar oss från att gå ut på vägen och bussarna och deras eskort passerar. Vi hoppas att se såg oss, att våra vänner som skulle utvisas såg att någon gjorde motstånd. Att det finns människor som ställer sig emot detta jävla systemet.

Polisen verkar nöjda med sin insats. De tar bort avspärrningstejpen. Vi aktivister samlas i en cirkel, alla håller varandra om axlarna. Många gråter.

Vi samlar oss. Vi vet inte till vilken flygplats de kommer att föras till. Vi som är beredda att följa efter sätter oss i bilarna. Vi vet inte vilken flygplats som de kommer att utvisas från. Kanske Sturup, kanske Kastrup, kanske så långt som Landvetter. Vi har tappat bort spåret efter bussarna. Någon ringer till Sturup, där människan i telefonen hävdar sig inte känna till något flyg till Afghanistan. Vi får ändå höra att det kan vara på Sturup så vi åker dit. Vi är inte säkra på om det är ett tecken på att vi hittat rätt eller om det är praxis att en massa snutbilar följer efter när vi försöker snoka runt utanför. Vi går in och försöker fråga personal och väntande människor om de sett något, tre poliser spanar över oss från en balkong på övervåningen. Vi börjar nästan tro att vi kan ha tagit fel när vi plötsligt ser polisbilar, bussar och kriminalvårdens bilar lämna flygplatsen. Att de lämnar kan bara vara ett tecken på att de fullbordat deportationen. Vi vet inte om flygplanen som vi ser lämna är flygplanen till Afghanistan men vi tror att de åkte medan vi var på flygplatsen. Vi ser utifrån att någon på byggnadens övervåning tittar ut och flinar åt oss. Det är ungefär midnatt.

Morgonen därpå kan man läsa att flygplatsen i Kabul skakades under morgonen av en exploderandebilbomb. Talibanerna tar på sig dådet. Detta är den värld som våra vänner har skickats tillbaka till.

Deportationerna kan stoppas. Men det krävs olydiga. Migranter som vägrar göra sig ”transportabla” för Migrationsverket Aktivister som ställer sig i vägen. Chaufförer och piloter om vägrar genomföra utvisningar. Medpassagerare som vägrar hålla käften och låtsas som ingenting. Men vi måste bli fler. Det kan handla om liv och död.

måndagen den 9:e december 2013

Vem är det som får synas och höras?

Gästbloggare:
Li Oskarson Kindstrand är ordförande i feministföreningen Lilith på Vasaskolan i Gävle. 
Medförfattare: Karin Mattsson Wesslén, Vera Viksten, Maja Svedlund som är också aktiva i föreningen. 

Den senaste veckan har något på vår skola uppmärksammats. En rad händelser har visat en struktur som är otroligt viktig att diskutera. Sabotagen mot den feministiska föreningen på Vasaskolan visar tydligt vad som ofta händer när tjejer tar plats i det offentliga rummet.

Det var för ungefär en månad sen som vi, fyra tjejer, bestämde oss för att återuppliva föreningen Lilith, som länge legat i vila. Vår skola är känd för sitt rika föreningsliv. Det finns föreningar för alla möjliga olika slags intressen. Astronomi, manga och idrott är bara några av dem. Precis som alla andra föreningar blev vi tilldelade en anslagstavla som vi valde att fylla med intressanta artiklar, informerande texter och serier. Vi jobbade en hel kväll med att få tavlan fylld med så mycket information som möjligt, men när vi dagen därpå skulle gå och inspektera vårt verk var allt sönderrivet.

Det kom som en chock. Ska jag vara ärlig kände vi oss alla förvånade. Inte för att vi inte mött de här åsikterna tidigare, under högstadiet var det något som man fick höra varje dag, utan för att vi trodde att gymnasiet skulle vara annorlunda. I efterhand känns det naivt men någonstans trodde vi att människor äntligen skulle mogna till. Kanske till och med få för sig att googla ordet ”feminist” och inse att det inte alls betyder manshat utan att det handlar om att män och kvinnor är lika mycket värda. Detta verkade dock inte vara fallet för vissa elever på den här skolan, vilket här tydligt har visats.

Vi gick direkt till skolledningen som viftade bort det som ett föreningsbråk och pojkstreck, vilket vi i början också trodde, men när tavlan fortsatte att rivas ned förstod vi att det handlade om något större. Det är inte en slump att det var just vår tavla som blev nedriven gång på gång. Det är inte en slump att detta bara händer för den feministiska föreningen på Vasaskolan.

Men det värsta är att det här är långt ifrån första gången som tjejer blir tystade. Det här möts många av dagligen. Att man tar plats i det offentliga rummet är otroligt provocerande för många och tystandet kan ske på många olika vis. Det kan ske genom att man blir avbruten, förlöjligad eller att ens föreningstavla blir nedriven. Att man som tjej blir straffad för att man hörs och syns är knappast något man kan kalla ovanligt. 

När vår tavla blev saboterad för åttonde gången, på bara en månad, kände vi att det var nog. Vi tog då en tuschpenna och skrev direkt på tavlan orden ”Här hängde en gång massor av information om genusfrågor. Vår tavla har blivit nedriven åtta gånger den senaste månaden. Är det det här som krävs för att vi ska få uttrycka våra åsikter? Ni kan inte tysta oss”. Vi delade också vår historia på Facebook som idag fått 25 000 klick. Också TV, tidningar och radio har valt att uppmärksamma det som hänt.



Även fast det var jobbigt att det så tydligt visades att våra åsikter var långt ifrån önskade på skolan, valde vi att fortsätta sätta upp tavlan. Vi bestämde oss för att vi inte tänkte låta någon tysta oss. De senaste dagarna, då vi fått ett sådant otroligt stöd, visar att det vi gjort inte har varit förgäves. För vår förening, och det föreningen står för, behövs verkligen. Mer än någonsin. Och kanske har också vi, genom vår historia, inspirerat fler att våga ta plats. Att våga säga vad de tycker. Och att inte låta sig bli tystade.


Föreningen Liliths Facebooksida går att hitta här.