”Vi är människor inte maskiner.” – så löd en av de
mest kända parollerna från gruvstrejken vintern mellan 1969 och 1970. En strejk
som kom att få stor betydelse för utvecklingen på arbetsmarknaden, men också
för den politiska situationen under åren därefter. Osökt kommer jag att tänka
på samma paroll när jag läser om busschaufförernas villkor och arbetsgivarnas
arrogans inför kraven på en mänsklig arbetssituation.
Vid midnatt trädde Kommunals strejkvarsel i kraft,
sedan dess strejkar 1400 trafikanställda framförallt i Stockholmsområdet och i
Umeå. Kommunals krav på förändringar borde vara självklara. Man kräver samma
löneutveckling som andra LO-anställda, man vill stärka anställningsskyddet vid entreprenörsbyten,
man motsätter sig tidsscheman reglerade ned på sekunder och hundradelar, man
vill höja den minsta rasttiden från 30 till 45 minuter och man kräver att de
anställda får rätt till sin dygnsvila på elva timmar.
En maskins arbete går säkert att reglera på
hundradelen, men för en människas arbete – särskilt i en trafikmiljö där det
oförutsedda inte sällan inträffar – går mänskliga faktorer inte att tänka bort.
Enbart en barnvagn som ska av bussen riskerar att spräcka tidsschemat helt. Det
är orimligt att en busschaufför som har arbetat 15 år på samma företag, helt
plötsligt blir provanställd bara för att trafikupphandlaren byter utförare. Det
är inte busschaufförer eller andra trafikanställda som ska betala priset för
att det idag leks affär inom kollektivtrafiken. Tillräckliga raster och
dygnsvila är förutsättningar för att de som kör ska vara utvilade, och därför
också förutsättningar för att du och jag ska kunna resa säkert.
Många har idag haft problem med att ta sig till
jobbet. Så är det. En strejk måste märkas för att den överhuvudtaget ska ha en
chans att lyckas. Därför hoppas jag att de som idag stöter på problem lägger
skulden där den hör hemma. Inte på busschaufförerna och inte på Kommunal, utan
på arbetsgivarna, som vägrar tillgodose kommunalarnas krav på en mänsklig
arbetssituation. Kom också ihåg att få, om ens någon, av rättigheterna vi idag
har på arbetsmarknaden – det gäller busschaufförer men också alla oss andra –
hade funnits om inte fackföreningsrörelsen hade tagit strid för dem.
Under natten till i morgon träder (troligen) också
Sekos strejkvarsel för tågtrafiken i kraft. Även på järnvägsområdet är det ett
centralt krav från Sekos medlemmar att stärka skyddet för de anställda när man
vid upphandling byter tågoperatör. Det folkliga stödet för Sekos krav och för
strejkvarslet är starkt. En opinionsmätning visar att ungefär två tredjedelar
av svenskarna stödjer Seko vid en strejk.
Fria Moderata Studentförbundet har idag stolt
deklarerat att man agerar strejkbrytare genom att köra en buss som ersätter
Stockholmstrafikens linje 3. Därmed placerar de in sig i en historisk
kontinuitet av högerkrafter som ständigt har motsatt sig varje krav på
förändring från löntagarkollektivets sida. Det är inte förvånande att
pubertetshögern väljer att ta strid för att försvara en arbetssituation som
påminner om 1800-talet, på sitt valmöte för en månad sedan diskuterade Fria
Moderata Studentförbundet att återinföra duellrätten. Den konservativa högern
är som sig bör ständigt i samklang med dåtiden.
Vi är människor och inte maskiner. Ropet hördes på
ett strejkmöte i Malmberget för över 40 år sedan, idag hörs samma rop från
busschaufförer och trafikanställda i hela landet. I morgon hörs samma rop från
tågpersonal anställda på de företag där Seko har varslat om strejk. De ropar
inte bara för sin egen skull, utan också för dig och mig. De trafikanställdas
rätt till en mänsklig arbetssituation handlar i förlängningen om allas rätt
till att bli behandlade som människor och inte som maskiner. Därför, allt stöd
till Kommunal och Seko.







