Människor och inte maskiner

”Vi är människor inte maskiner.” – så löd en av de mest kända parollerna från gruvstrejken vintern mellan 1969 och 1970. En strejk som kom att få stor betydelse för utvecklingen på arbetsmarknaden, men också för den politiska situationen under åren därefter. Osökt kommer jag att tänka på samma paroll när jag läser om busschaufförernas villkor och arbetsgivarnas arrogans inför kraven på en mänsklig arbetssituation.

Vid midnatt trädde Kommunals strejkvarsel i kraft, sedan dess strejkar 1400 trafikanställda framförallt i Stockholmsområdet och i Umeå. Kommunals krav på förändringar borde vara självklara. Man kräver samma löneutveckling som andra LO-anställda, man vill stärka anställningsskyddet vid entreprenörsbyten, man motsätter sig tidsscheman reglerade ned på sekunder och hundradelar, man vill höja den minsta rasttiden från 30 till 45 minuter och man kräver att de anställda får rätt till sin dygnsvila på elva timmar.

En maskins arbete går säkert att reglera på hundradelen, men för en människas arbete – särskilt i en trafikmiljö där det oförutsedda inte sällan inträffar – går mänskliga faktorer inte att tänka bort. Enbart en barnvagn som ska av bussen riskerar att spräcka tidsschemat helt. Det är orimligt att en busschaufför som har arbetat 15 år på samma företag, helt plötsligt blir provanställd bara för att trafikupphandlaren byter utförare. Det är inte busschaufförer eller andra trafikanställda som ska betala priset för att det idag leks affär inom kollektivtrafiken. Tillräckliga raster och dygnsvila är förutsättningar för att de som kör ska vara utvilade, och därför också förutsättningar för att du och jag ska kunna resa säkert.

Många har idag haft problem med att ta sig till jobbet. Så är det. En strejk måste märkas för att den överhuvudtaget ska ha en chans att lyckas. Därför hoppas jag att de som idag stöter på problem lägger skulden där den hör hemma. Inte på busschaufförerna och inte på Kommunal, utan på arbetsgivarna, som vägrar tillgodose kommunalarnas krav på en mänsklig arbetssituation. Kom också ihåg att få, om ens någon, av rättigheterna vi idag har på arbetsmarknaden – det gäller busschaufförer men också alla oss andra – hade funnits om inte fackföreningsrörelsen hade tagit strid för dem.

Under natten till i morgon träder (troligen) också Sekos strejkvarsel för tågtrafiken i kraft. Även på järnvägsområdet är det ett centralt krav från Sekos medlemmar att stärka skyddet för de anställda när man vid upphandling byter tågoperatör. Det folkliga stödet för Sekos krav och för strejkvarslet är starkt. En opinionsmätning visar att ungefär två tredjedelar av svenskarna stödjer Seko vid en strejk.

Fria Moderata Studentförbundet har idag stolt deklarerat att man agerar strejkbrytare genom att köra en buss som ersätter Stockholmstrafikens linje 3. Därmed placerar de in sig i en historisk kontinuitet av högerkrafter som ständigt har motsatt sig varje krav på förändring från löntagarkollektivets sida. Det är inte förvånande att pubertetshögern väljer att ta strid för att försvara en arbetssituation som påminner om 1800-talet, på sitt valmöte för en månad sedan diskuterade Fria Moderata Studentförbundet att återinföra duellrätten. Den konservativa högern är som sig bör ständigt i samklang med dåtiden.

Vi är människor och inte maskiner. Ropet hördes på ett strejkmöte i Malmberget för över 40 år sedan, idag hörs samma rop från busschaufförer och trafikanställda i hela landet. I morgon hörs samma rop från tågpersonal anställda på de företag där Seko har varslat om strejk. De ropar inte bara för sin egen skull, utan också för dig och mig. De trafikanställdas rätt till en mänsklig arbetssituation handlar i förlängningen om allas rätt till att bli behandlade som människor och inte som maskiner. Därför, allt stöd till Kommunal och Seko.

Det är dags för sexköpslagen 2.0

Idag är det 15 år sedan den nuvarande sexköpslagen infördes i Sverige. Det är en lag som på ett tydligt sätt fungerat normerande och som på ett unikt sätt klargör de maktförhållanden som råder. Skulden ska läggas på rätt plats – hos den som köper en annan människa – inte hos den prostituerade.

Sedan lagen infördes har antalet män som köper sex i Sverige minskat och lagen har spelat en avgörande roll i att förebygga och bekämpa prostitution och människohandel. Samtidigt visar undersökningar att så mycket som 80 procent av svenska mäns sexköp idag sker utomlands.

15 år efter införandet är det dags att ta lagen ytterligare ett steg och göra som Norge – sexköp utomlands måste kriminaliseras. Svenska män ska inte kunna köpa sig fria från ansvar genom att ta en charter till solen. Det är orimligt att det är brottsligt att köpa en kvinnas kropp här i Sverige men inte i Thailand eller i Lettland. Människovärdet är det samma och går inte att förhandla bort genom en sista minuten-biljett. Norge har gått före, det är dags att vi följer efter.

Kvinnolobbyn, ROKS och SKR driver en viktig kampanj om just detta.
Kolla in den här: sexköpslagen 2.0.

Husby är en berättelse om ett hårdnande klassamhälle

När jag läser om vad som har hänt i Husby under de senaste nätterna knyter det sig inombords.Ont i magen för ett Sverige där ojämlikheten har blivit så brutal. För poliser som slänger sig med rasistiska tillmälen och använder batongen mot personer som försöker lugna ner situationen. En klump i halsen för brända bilar, kastade stenar och inte minst för de cyniska och reaktionära utspel som följer i spåren.

Det som händer i Husby är inte ett Husby-problem, inte ens ett förortsproblem – det är ett samhällsproblem. I förra veckan presenterade OECD siffror som visar att Sverige är det land där klasskillnaderna ökar allra snabbast. På drygt 15 år har Sverige gått från att vara världens mest jämlika land till att bli en medelmåtta. I ojämlikhetens spår följer otrygghet och vanmakt. Berättelsen om upploppen i Husby är en berättelse om ett hårdnande klassamhälle.

När stenar kastas riktas alla blickar till förorten, till vardags är det få som bryr sig. I det högerstyrda Stockholm är det förorterna som betalar priset för Stockholmsalliansens skattesänkningar. Expressen skickar inte sin TV-buss för att skildra arbetslöshet, nedslitna bostadsområden eller samhällsservice som läggs ned. Det är alldeles för många i Sverige som aldrig får sitt vardagsliv uppmärksammat. Knappt ens i den politiska debatten. Att det skapar hopplöshet borde inte vara så svårt att fatta.

Så fort förorten diskuteras väljer etablissemangets röster att lägga fokus på individen. Lyckad kan man först bli om man flyttar från förorten. Istället för att kasta sten ska man anstränga sig hårdare, skaffa sig en utbildning, ett jobb och sticka från det som beskrivs som problemområden. Lösningen framställs som om den skulle handla om att göra en klassresa och lyfta upp sig själv. För de som blir kvar har däremot inget förändrats. Vad säger det om synen på förorten och vad ger det för besked till alla som berövas de möjligheter man förtjänar? Oavsett om man bor i Husby eller på Kungsholmen, i Fisksätra eller Saltsjöbaden, i Bredäng eller Mälarhöjden måste rättigheter och möjligheter vara de samma.

Den som vill förstå måste klara av att se den samhälleliga kontexten. Det som gör att unga människor på olika ställen i Sverige känner maktlöshet istället för framtidstro. Den känslan går inte att vifta bort med moralkakor av typen ”klipp dig och skaffa ett jobb”. När förorten brinner måste svaret vara politiska strategier för ökad jämlikhet och inte reaktionära utspel om fler poliser och hårdare tag.

Att bränna grannens bil är varken progressivt eller radikalt. Det är inte samhällsförändrande och gör inget åt de bakomliggande strukturer som orsakar problemen. Radikalt är att organisera sig för förändring. Det är därför organisationer och nätverk som Megafonen, Pantrarna och Alby är inte till salu är så avgörande. Ungas egen organisering kommer alltid vara det viktigaste verktyget för att bryta maktlösheten.

Men här finns också en viktig läxa för vänstern. Vi är idag för svaga i många förorter och är inte den kraft förändring som behövs. Det måste vi dra slutsatser av och se till att göra något åt. Vi behöver i högre utsträckning finnas på plats och genom vår politiska kamp visa att förändring alltid är möjligt. Också Vänsterpartiföreningar och Ung Vänster-klubbar kan ordna läxhjälp, se till att hålla fritidsgården öppen när kommunen beslutar om neddragning och vara rösten som säger: ”Vi vet hur det är, men kom med oss så ser vi till att förändra tillsammans.” På Ung Vänsters kongress förra helgen formulerade vi en tydlig målsättning – Ung Vänster ska bli en kraft att räkna med också i förorten. Nu är det dags att se till att det blir verklighet.

Ung Vänster Östergötland JO-anmäler Östgötatrafiken

Gästbloggare: 
Fanny Rosberg är ordförande för Ung Vänster Östergötland.

Kollektivtrafiken tar människor från punkt A till punkt B. Den tar oss till jobbet, skolan och fritidsaktiviteten. Den gör det möjligt för människor att röra sig fritt.

Under våren har Östgötatrafiken börjat göra razzior på spårvagnarna i Norrköping. Det innebär att man stannar spårvagnen, stänger av biljettsystemet, släpper på väktare, ordningsvakter och kontrollanter, låser dörrarna och kontrollerar resenärernas biljetter. Eftersom dörrarna är låsta är resenärerna fast inne i spårvagnen. Spårvagnen har gått från fordon till fängelse.

Östgötatrafikens metoder är integritetskränkande och visar på en misstänksamhet mot resenärer, därför valde Ung Vänster Östergötland att på onsdagsmorgonen att JO-anmäla Östgötatrafiken och Landstinget i Östergötland. Vi kan aldrig stå bakom en kollektivtrafik där resenärer blir inlåsta och misstänkliggjorda.

Vi vill se en kollektivtrafik där människor behandlas med respekt och där kollektivtrafiken är av alla för alla.

Igår debatterade Fanny Rosberg, Ung Vänster Östergötland kontrollerna med Östgötatrafikens vd Paul Håkansson. Lyssna på debatten här.

Stefan om arbetslinjen och regeringens vårbudget

Regeringens vårbudget innehåller knappast några nyheter, än mindre några faktiska lösningar på varken
arbetslöshet eller ungas otrygghet.

Stefan Lindborg skriver på Newsmill:

"Arbetslinjen är en chimär, en fantasi och en synvilla. Regeringens politik har aldrig handlat om att bekämpa arbetslösheten, utan har istället gått ut på att skylla på arbetslösheten för att driva igenom högerpolitik. Med arbetslösheten som förevändning har högerregeringen satt rekord i skattesänkningar, drastiskt ökat klasskillnaderna och infört en arbetsmarknadspolitik som handlar om att disciplinera människor. En politik som inte leder till fler jobb kan knappast beskrivas som en arbetslinje."

Läs hela artikeln här.

Jag vägrar vara tacksam

Igår kom ett viktigt besked. Regeringen och Miljöpartiet meddelade att synnerligen ömmande omständigheter för barn, ersätts med särskilt ömmande omständigheter. Det kan tyckas vara semantik, men handlar ytterst om liv och död. Fler asylsökande barn kommer nu att få stanna i Sverige, ett steg i rätt riktning för alla som står upp för en mänsklig flyktingpolitik.

Men kom ihåg en sak, en mänsklig flyktingpolitik vinns inte genom förhandlingar i slutna rum, bakom stängda dörrar och med neddragna persienner. En mänsklig flyktingpolitik vinner vi på gator och torg. Runt fikaborden, i skolkorridoren och genom asyl- och flyktingrörelsens enträgna arbete. Det är alla vi som engagerar oss i kampen för en mänsklig flyktingpolitik som pressar ministrar och migrationspolitiska talespersoner till nödvändiga förändringar. 

Asyl- och flyktingrörelsen har länge drivit på för att förändra synnerligen ömmande omständigheter till särskilt ömmande omständigheter. I grunden handlar det om att synnerligen ömmande är ett väldigt smalt begrepp rent juridiskt. I praktiken betyder det "nästan aldrig". Tanken med ett sådant asylskäl har varit att individuella omständigheter ska spela in för människor som söker asyl i Sverige. Detta urholkas när begreppet är alldeles för snävt. I en kommentar till Ekot illustrerar Sanna Vestin, ordförande för FARR, Flyktinggruppernas riksråd, hur begränsat synnerligen ömmande omständigheter är:

”- … det är ju i princip så att man ska dö under flygresan för att det ska räknas som en 'synnerligen ömmande' omständighet” 

Samtidigt som beskedet från regeringen och Miljöpartiet utgör ett steg i rätt riktning, finns det ingen anledning att slå sig till ro. Kompromissen innehåller allvarliga brister, som vi också i fortsättningen kommer att kritisera och kräva ändring av. Förändringen kommer inte att träda kraft förrän om först ett år. Varför det ska dröja så länge är högst oklart. Där är regeringen svaret skyldig. Detsamma gäller varför förändringen enbart gäller barn och inte också vuxna. Rent konkret handlar det om att Sverige också i fortsättningen kommer att utvisa allvarligt sjuka. Asylsökanden som nittioettåriga Ganna Chyzhevska – ett fall med en utvisningshotad allvarligt sjuk kvinna, som uppmärksammades mycket för något år sedan – kommer inte heller i framtiden att få stanna i Sverige. Även om beskedet är ett steg i rätt riktning, är steget för litet och för långsamt.

För egen del vägrar jag vara tacksam. Att fler asylsökande barn får stanna borde vara en självklarhet. Det skulle ha införts och trätt i kraft för länge sedan. Självklart borde också vuxna omfattas av förändringen. Och riktigt nöjd blir jag inte förrän vi har rivit Fästning Europa, slutat jaga papperslösa, gjort asylprocessen rättssäker och sett till att alla som söker en fristad i Sverige också får det. Nu fortsätter kampen för en mänsklig flyktingpolitik.

Om ockerhyror och den otrygga bostadsmarknaden

Den borgerliga regeringen har genom en lagändring öppnat upp för en andrahandsmarknad där den som hyr en lägenhet i praktiken står utan skydd. Istället för att bygga nya och billiga lägenheter urholkar man våra rättigheter ytterligare. Resultatet med höjda hyror och en otryggare bostadsmarknad för oss unga låter inte vänta på sig.

Stefan Lindborg mer på SvD Brännpunkt:

"Bostadsbristen är inte något som enbart går att skylla på den nuvarande regeringen, under lång tid har regeringar av olika politisk färg svikit ungas rätt till en bostad. Nu står vi vid ett vägskäl. Antingen fortsätter man föra en politik som upprätthåller bostadsbristen, som leder till högre hyror och som gynnar fastighetsägarnas intressen, eller så återupprättar vi en bostadspolitik värd namnet, där varje ung person kan flytta hemifrån när man har fyllt 18 år."

Läs hela artikeln här. 

Vi kräver en upprustning av järnvägen

Svensk järnväg har under lång tid varit eftersatt och resultatet märks inte minst under vintern med inställda och försenade tåg. Idag lanserar vi sidan tågkaos.nu och ställer krav på en upprustning av järnvägen.

Stefan Lindborg skriver mer i Corren:

"Den svenska tågtrafiken lider av ett allvarligt systemfel. Sverige har Europas mest avreglerade järnväg. Det är olika företag som kör tågen, reparerar vagnarna och tar hand om banunderhållet. Den uppstyckade järnvägen leder till att ingen längre tar ett helhetsansvar. På tio år har antalet inställda avgångar ökat med 130 procent. I december förra året var nästan en tredjedel av alla snabbtåg sena. En absolut majoritet av förseningarna berodde på brister i infrastrukturen."

Läs hela artikeln här. 

Felicia Ohly om gubbslemsdebatten

Idag skriver Felicia Ohly, ordförande för Ung Vänsters feministiska utskott på SVT Debatt om den så kallade "gubbslemsdebatten".

"Debatten efter Maria Sveland och Janne Josefssons möte på Grävseminariet visar framför allt en sak: I ett samhälle där våldet är ständigt närvarande är aggressivt kroppsspråk ett effektivt sätt att tysta kvinnor. Det är en maktfördel som män ogärna ger ifrån sig – och därför måste vi kvinnor lära oss att försvara oss mot kränkningar på alla plan. Jag kommer gärna till nästa års Gräv och håller en kurs för kvinnliga journalister". 

Läs hela artikeln här.

Gränspolisens ID-kontroller i tunnelbanan stoppas

Under eftermiddagen har bland annat Ekot rapporterat om att gränspolisen i Stockholm stoppar ID-kontrollerna av människor i tunnelbanan. Anledningen är att man fått mycket negativ uppmärksamhet både i media och av allmänheten.

Det är en viktig seger och visar att många tillsammans kan förändra. Samtidigt ska vi komma ihåg att kontrollerna och REVA bara är resultatet av politiska beslut. Polisen och Migrationsverkets riktlinjer om att kraftigt öka antalet utvisningar ligger fortfarande kvar. I helgen samlas vi runt om i landet för att protestera mot REVA och för en mänsklig flyktingpolitik.

Läs mer på Facebookeventen:

Stockholm

Malmö

Uppsala

Avskaffa tvåårsregeln

Idag skriver jag på Newsmill om Ung Vänsters krav på att avskaffa utlänningslagens tvåårsregel. Tvåårsregeln innebär att kvinnor som har invandrat till Sverige på grund av anknytning – alltså för att man har gift sig med en svensk man – måste stanna i förhållandet i minst två år för att få permanent uppehållstillstånd. Tvåårsregelns konsekvenser är ödesdigra för många kvinnor. Kvinnojoursrörelsen har med jämna mellanrum under de senaste åren slagit larm om kvinnor som fastnar i våldsamma förhållanden, för att man inte vågar lämna relationen på grund av risken för att utvisas.


Mäns våld mot kvinnor är ett av de största samhällsproblemen. Våldet är tätt knutet till den könsmaktsordning som konsekvent överordnar män på kvinnors bekostnad. Idag är det Internationella kvinnodagen, ingen dag hade passat bättre för regeringen att meddela att tvåårsregeln avskaffas.

”Med dagens lagstiftning finns viss möjlighet för utländska kvinnor att undantas från tvåårsregeln, men i praktiken är kriterierna så hårda att väldigt få omfattas. Bland annat ska våldet mätas i omfattning, och ”bara” enstaka mindre våldshandlingar räcker inte. Det är en obehaglig signal ifrån samhället att det, medan det råder nolltolerans mot mäns våld mot svenska kvinnor, gäller andra bud när det handlar om utländska kvinnor. Lagstiftningen vittnar om en okunnig och unken syn på mäns våld mot kvinnor, som inte tar hänsyn till komplexa maktförhållanden. 

 ...

Mycket behöver göras åt de skyddsregler som idag möjliggör undantag från tvåårsregeln, men det går inte att bortse från att grunden till problemet måste röjas ur vägen. Ung Vänster vill därför att tvåårsregeln avskaffas. Utländska kvinnor ska inte låsas fast i misshandelsrelationer, för att man annars riskerar utvisning. Det har gått mer än ett halvår sedan utredningen presenterades för regeringen, nu är det hög till att något händer. Idag, på Internationella kvinnodagen, är det ett lysande tillfälle för regeringen att ge dessa kvinnor beskedet att tvåårsregeln avskaffas.” 

Hela artikeln går att läsa här.

Chávez har gått bort, men kampen måste fortsätta

Gästbloggare: 
Kristin Olofsson är ordförande för Ung Vänsters internationella utskott.


Venezuelas president Hugo Chávez har avlidit efter en längre tids sjukdom. Chávez blev en symbol för ett folks kamp mot fattigdom och underordning och han hade stor betydelse för vänstern i hela Latinamerika. Genom att vägra acceptera nyliberalismen och den rådande ordningen satta han tonen för en vänsterrörelse som har förändrat Latinamerika.

Under Chávez tid vid makten har många viktiga reformer genomförts i Venezuela. Djupgående samhällsförändringar som har byggt landet mer jämlikt och involverat arbetarklassen och de fattiga i kampen för social förändring. Fattigdomen har bekämpats målmedvetet. Under dessa år har andelen fattiga i Venezuela nästan halverats, från 49 procent till 27. Barnbidrag för familjer med låga löner har införts, analfabetismen har bekämpats och man har påbörjat en förändring av bostadspolitiken för att hjälpa familjer som drabbats av klimatförändringar. Venezuela är idag ett annat land.

Idag har mycket skrivits om Hugo Chávez och Venezuela. Att många har en åsikt om presidenten är tydligt. För många var han kontroversiell – det blir den som bekämpar en orättvis världsordning. Att högern gör sitt yttersta för att svartmåla en person och en politisk rörelse som bekämpat klasskillnader och nyliberalism är knappast förvånande. Bland högern försöker man sätta etiketten diktator på Chávez. Man kan kritisera brister i det venezuelanska samhället, men det går inte att bortse från att Chávez har blivit vald i val som av omvärlden betraktas som rättvisa. Den senaste gången var förra året, bara några månader innan hans bortgång.

Självklart finns det också sådant som vi ifrågasätter och har invändningar mot. Inte minst i den venezuelanska regeringens utrikespolitik. Fiendens fiende är långt från alltid en vän. Kontakterna mellan Chávez och den iranska presidenten, den vitryska diktatorn och regimen i Syrien är exempel på en utrikespolitik som inte är förenlig med vår. Vi har också varit kritiska till bland annat att abort fortfarande är olagligt och till den personkult som utvecklades kring Chávez. Politiska ledare är aldrig ofelbara, och vårt stöd har alltid riktats till den folkliga kampen för att ta Venezuela bort från nyliberalismen och för att bygga landet jämlikt.

Den sociala processen i Venezuela har aldrig burits upp av en ensam person. Det är inte så ett samhälle förändras. Den socialistiska rörelsen i Venezuela har burits upp av folket, som på ett annat sätt än tidigare har involverats i kampen för förändring. Efter Chávez död tar vicepresident över, därefter blir det nyval. Vi hoppas att Venezuela också i framtiden bygger vidare på de sociala framsteg som har uppnåtts. När Hugo Chávez nu har gått bort, måste kampen för rättvisa och socialism fortsätta.